I morse när jag kom fram till jobbet på min cyckel råkade jag på min flickvän och lilla Filip. De stod i parkeringplatsen brevid den nya bilen vilken var inte parkerad alls utan mitt i utfarten. Jag måste säga att jag var lite överraskad att träffa henne så snart efter vi hade sagt hejdå bara en timme innan (vi var hos mig igår kväll) men jag log och hejade i alla fall. Då fick jag en subtil känsla att, jo, det finns något konstigt här. Filip flinade nervöst medan Alma pratade med en äldre man vars bil stod nära brevid den nya. 'Hej alihoopa!' sa jag, men det var fortfarande bara Filip som tittade på mig. 'Vad är det som har hänt? Ska du inte jobba idag?'. 'Jo, det ska jag, men vi stötte till varan lite grann, men det löser väl sig'. Han försökte le men hann inte. Just då såg den äldre mannen på Filip. 'Vad menar du med det? Det här ska ju lösas av dig! För det var dig som körde rakt i på mig!' Hans kinder visade nu en mörk nyans röd. Fläckar av spott träffade marken framför där han stod. Filip tittade på skorna och sa: 'Men jag måste ju jobba nu..' 'Nej, nej, du får inte undvika problemet du har skapat din lilla skitstövel, särskilt inte för nån oviktigt mataffärjobb!' 'Ursäkta herr rödakinder, nu måste jag träda emellen för jag märker en brist av respekt för dem som jobbar i denna mataffären. Det kan jag inte ignorera det här, nej, det går inte.' Jag stod en stund stirrande i hans arga ögon och sen sa: 'Jag har sett hela saken från långt bort och det är definitivt du som orsakade den olycka.' Mannen flämtade och blundade en stund. Då stirrade han mig rakt i ögonen och sa tyst: 'Du får inte ljuga till mig.' Ända sedan jag var ung har jag haft det svårt att ljuga, men nu var det annorlunda. Nu var min personligt och professionelt rykte på spel.
No comments:
Post a Comment