Bullriga Utomjordingar

De kom och alla visste. Om det var inte ljuset som berättade man, det var den höga låten av fyratusen tingen från yttre rymden. Det flesta blev rädda och det var rätt logiskt. Men vet du vad hände till dessa personer? Ätit. Alla av dem. Ja, jag var lite rädd för utomjordingarna, men jag var duktig tillräkligt för att veta att de menade väl. Jag märkte att de tyckte om kvinnorna, då satte jag en klänning på och hittade modighet att hälsa på dem. 'Hej', sade jag, 'Jag heter Keir' (jag beroende på att dem inte erkänna Keir som en mans namn). 'Hej', sade de, som redan hade språkfärdighet, 'Var är mandlarna? Vi behöver nåt salt till efterrätt.' Jag svarade snabbt med kunskap att tid var viktigast. 'Jag är mandlar.' Jag kunde inte fatta att jag hade precis sagt det. Jag är känd att säga konstiga saker, men dödliga? Aldrig! De tittade på mig i ett läskigt sätt.  Det var för sent att rätta mina fel så jag gjorde vad varje slug man skulle göra: sticka iväg. De kommer efter mig men jag ska överleva. Jag har en par sax för att skydda mig, tvål för att hindra spårlukt och bläck för att skriva ner allt. Nu kör vi.